Bullerbyliv: augusti 2015

tisdag 18 augusti 2015

Nu är jag en IronMan

Här kommer en kort rapport så här med någon dags distans till helgens upplevelse:
- Efter en veckas vånda över förkylningssymptom och nervositetsnoja var det skönt att komma ner till Kalmar för registrering redan på torsdageftermiddagen. Allt var mycket välorganiserat och en härlig blandning av familjär svensk stämning och tydlig och euforisk amerikansk prägel. Invigningen och banketten kändes som en uppladdning inför ett "krig" där Ironman-speakern likt en amerikansk president i en hjältefilm manade fram en elektrisk stämning bland deltagarna. Detta blandat med en väldig massa "förbud" och förmaningar om vad som var tillåtet eller ej. Allt från att man skulle bli diskad för att skräpa ner och att ta av sig våtdräkten innan man kom in i ombytningstältet och att ligga på rulle under cyklingen eller att ta med sig familjemedlemmar på upploppet vid målgång till ett raffinerat varningssystem för diverse andra förseelser. Tre varningar=diskvalificering. Man var nästan mer rädd för att göra fel än för om man skulle klara loppet...
- Allt är också väldigt kommersiellt. Inte bara räknat i hundratusentals kronor i de cyklar och övrigt material som alla deltagare kostat på sig (snittpriset på en cykel vågar jag knappt gissa på, men jag tror inte jag överdriver om jag säger 30-40 000 kr). Även själva Ironman-konceptet försökte lslå mynt av arrangemanget. Det fanns inte bara kläder för fåfänga deltagare med "IronMan" på, det fanns även möjlighet för "IronMate", "IronfaMily" och "Ironsupporter" att köpa sina prylar. Och då har vi ändå inte pratat om anmälningsavgiften...
- Men förstå mig nu rätt! När man gör ett så här bra arrangemang, en kombination av fantastiskt svensk ideell ställupparanda och amerikansk organisationsprecision så är det värt varenda krona.
- Redan på morgonen klockan 7 till starten av simningen var det fullt i Kalmar stad. Publik och anhöriga och spända deltagare som till tonerna av Kentas "Idag är jag stark" hoppade i böljan.
- Och som det böljade! Kraftig östlig vind gav höga vågor som gjorde att man kände att träningar i sjö och åar inte är tillräckligt för att få en känsla för vad som väntar. Det här var som att kasta sig in i en tvättmaskin på centrifug. Efter första chocken hade lagt sig blev det dock ett äventyr som man minns med skräckblandad förtjusning. Häftigt. Är också väldigt nöjd med simningen. Bröstsimmade (vilket nog var minst lika snabbt som lite knackig crawlteknik hos många andra) på 1.39.
- Sen upp på cykeln och över på vackra, soliga och väldigt blåsiga Öland. Också här kantat med otroligt mycket folk som hejade fantastisk på alla deltagare. Det var med ett leende man cyklade förbi byar med människor som satt upp solstolar i det vackra vädret för att följa loppet.
- Väldigt nöjd med cyklingen trots att jag nog hoppats på en lite bättre tid. Men blåsten gjorde det svårt att få till någon bra rytm så det slutade på 6.01.
- Precis när jag skulle springa ut på löpningen så gick segraren i mål (8.08). Fantastiskt! Själv hade jag då en "bara" en mara kvar. Stapplande löpning i början av första varvet övergick snart i en monoton, långsam och ganska skön lunk. Kilometer las till kilometer och längs hela banan bars man fram av den fantastiska publiken. Inne i Kalmar var det nästan öronbedövande! Med sitt namn skrivet på nummerlappen gav det också extra boost när publiken kunde heja på en med namn. Även om det blev en långsam mara (4.53) så kändes det inte så långt tack vare den fantastiska stämningen.
- Och så målgången! Att få springa in på den röda mattan tätt kantad av fullsatta läktare där speakern sa ens namn avslutat med "...now you are an IronMan" är obeskrivligt och magiskt. Här handlar det inte om tider och jämförelser. Alla som går i mål blir förärade med titeln och visas lika stor uppskattning för sin prestation. Alla är vinnare!
- Så att min tid blev 12.53 är sekundärt. Visserligen en tid med mina mått mätt som jag är helt nöjd med, men det är framförallt hela upplevelsen och att jag orkade att genomföra loppet utan att krokna eller gå på slutet (även om jag sprang långsamt så sprang jag i alla fall) är ändå det bestående minnet som kommer att göra att man få ett leende på läpparna.
- Om jag ska göra det igen? Inte nästa år, men absolut troligen någon gång. Och då helst i Kalmar. Kan inte tänka mig att någon annan arrangör kan få till en så fantastisk stämning som det var här.
Funderar du på att göra detta någon gång. Gör det!

måndag 17 augusti 2015

tisdag 11 augusti 2015

måndag 10 augusti 2015

Amanda gjorde nickmål i Flygfyren cup

Amanda och övriga tjejer i laget åkte till Norrtälje i helgen och deltog i Flygfyren cup. Det blev en rolig helg med fint spel och vackert väder. Och som pricken över i:et så fick Amanda göra sitt och lagets första nickmål på hörna i en av matcherna.
Vi gick till kvartsfinal där vi åkte ut med en knapp uddamålsförlust mot blivande segrarna från Västerås.